Michael Broquist haltar: klarar knappast genomlysning

Michael Broquist (ingenjör, ekonom, siare och författare) har försökt bemöta fildelarnas argumentation. Tyvärr har han dock inte hängt med i debatten och valt felriktade och tama argument att bemöta. Jag har valt att bemöta hans valda argument för att klargöra den, för mig, nuvarande nivån på debatten.

“Likaså är det väldigt få som vågar uttrycka den faktiska drivkraften bakom fildelningen: gratis musik och film. Att slippa betala. Få tag på något som man annars inte skulle haft råd med.”

Jag skulle vilja ändra på detta till: “[…] den faktiska drivkraften bakom fildelningen: gratis musik och film. Att slippa betala hitta allt. Få tag på något som man annars inte skulle haft råd med hade kunnat ta del av.”.

Det är klart att det finns många som tycker att musik och film bör, om inte gratis, åtminstone vara billigare än vad det är idag. För detta finns samtliga argument om utbud och efterfrågan (det finns för många artister för att ställa krav på marknaden), effektiva distributionssätt (varför betala för skivpress + bensin + chaufför + butikspersonal?) och att fildelning faktiskt fungerar (till skillnad från DRM-skyddat material jag inte kan spela på min bärbara mediaspelare)

Men det är inte drivkraften för de flesta. På sätt och vis kopplat till distributionssätten vill jag starkt påpeka att det faktum att folk fildelar är för att det är tillgängligt här och nu. Alla vill ju att artisterna ska ha råd att fortsätta med sin verksamhet om de är duktiga på vad de gör – men kan jag inte köpa verken lätt och smidigt har jag ingen anledning att gå en lång omväg för det.

“Man tar inget – gör man en elektronisk kopia finns orginalet kvar”

Det här är ett bemötande av upphovsrättsindustrins påstående (och vilseledande) att kopiering = stöld. Jag medger personligen att med rådande lagstiftning översätts upphovsrättsintrång på juridiska till “stöld” eller snatteri. Verkligheten förutsätter dock att stöld och snatteri utgör en “skada”, vilket är helt omöjligt att påvisa – vilket effektivt renderar “stöld”-argumentet poänglöst.

Vidare har denna tanke, att kopior är oändliga, djupt filosofiska betydelser. I behandlingen av information i digital form är data endast data – inte konstnärliga verk. Endast den analoga representationen av ett verk kan vara upphovsrättsskyddat. En digital kopia är data (information) och inget mer.

“Artisten tjänar snarare på mycket nedladdning eftersom dess musik sprids mer vilket ökar kändisskapet”, samt

“Artisterna borde ändra affärsmodell och ta betalt för till exempel framträdanden istället”

Hur kommer det sig att Michael anser att det som talar starkast för fildelning är ett, som han säger, “vid-sidan-av”-argument? Jag tror inte att varken jag eller Michael är rätt personer att säga emot oberoende studier och rapporter om ökande omsättning (trots oss onda fildelare!).

Jämför gärna med en åsna i ett hav av höstackar – och så ser man andra åsnor som flockas kring en av dem. Då måste ju givetvis den höstacken vara bättre! Fast vissa åsnor går förstås fortfarande hellre till dansbandhöstacken än discohöstacken.

Michael anser, vilket hjälper mig att förstå poängen lite, att beslutet om spridningsmetoder ska ligga på artisten. Det är ju en del av upphovsrätten – men kan leda till avtalsbrott hos t.ex. ett större skivbolag som inte förstått sig på effektiva distributionsmetoder. Vips återkommer nämnda omvägar och hinder för att ö.h.t. köpa verken.

Som Alexander Bard sade innan han blev folkpartist: om man lyckas hitta på smarta system att smidigt ta betalt “då kommer artisterna att tjäna mer pengar än de någonsin har gjort“. Om man hoppar över hindren i den aktuella verkligheten för artister alltså.

“Det har fungerat bra för artist NN som släpper sin musik på nätet”

Se ovan. Bara för att en artist har laglig rätt att göra detta betyder inte att den kan det med en existerande lobby som agerar mot sina artisters intressen.

“Mediabolagen tjänar mycket pengar”

Stämmer utmärkt. Mediabolagen har utvecklats och växt sedan 1999, då fildelning blev “något för alla”. Trots att man upprepade gånger kallar sina kunder tjuvar och [industri]mördare.

Sedan att de kan tjäna mer pengar än vad de gör idag har ju snarare med en bristande anpassning till marknaden att göra, samt eventuellt kundrelationer (PR) och att man vid många tillfällen försöker sälja sand i Sahara. Inte för att deras verk kopieras av folk som tipsar sina polare likt åsnorna ovan.

“Upphovsrätt är förlegat”

Mnja. Det den absoluta majoriteten påstår är att upphovsrätten som den är idag är förlegad. Kom igen, 70 år efter kreatörens död? Jag har aldrig hört ett försvarstal för detta galna fenomen.

Det som är förlegat är hur man använder sig av upphovsrätten för att driva in pengar. Det finns ack så många nya, kreativa, tidsenliga metoder som bör beprövas än vad Ipred-förespråkarna (i stort) pysslar med idag. Man kan även säga att den upphovsrättsliga attityden är förlegad.

Den digitala kulturen är inte baserad på skivspelare, begränsade upplagor och monopol.

“Det går inte att kriminalisera en hel generation”

Det får du fråga statsminister Fredrik Reinfeldt om. Min personliga åsikt är att om 1/4 av ett land bedriver en specifik verksamhet så är denna verksamhet demokratiskt berättigad. Ungefär som att samer, även de svenska medborgare, borde få ha rätt att bedriva sin kulturella verksamhet på – vad vissa anser – andras bekostnad.

(Själv har jag ingen åsikt i samefrågan, men den är ett exempel på att folk kan bli irriterade på en minoritets demokratiska rättigheter.)

“Storbolag skall inte få ta på sig polisiära uppgifter”

Här missar Michael Broquist poängen helt och hållet. Han jämställer Ipred-privatpoliser med möjligheten att skicka kronofogden på personer som inte betalar räkningar och att SL får kräva straffavgift av plankare. Skillnaden med Ipred-privatpoliser är ju givetvis att myndigheterna inte är inblandade alls i kravbreven och utpressningshoten. Inte förrän efter det kommer industrin att gå till civilrätten.

Kom ihåg att Kronofogden är en myndighet – det är inte Antipiratbyrån.

“SL-personal har rätt att tilldela straffavgift till friåkare på tunnelbanan.” kan översättas, med Ipred-analogi, till att om någon har samma klädstil så ska SL kunna skicka kravbrev. Det är ungefär lika rättssäkert som en fildelares IP-nummer. Sedan får detta gå genom en myndighet som beslutar om det faktiskt är rätt.

Skulle en myndighet sköta ärendet under hela vägen vore fortfarande inte rättssäkert. Ett olegitimt och ej bevisstyrkt intrång i integriteten sker fortfarande så fort man förutsätter att ett IP-nummer kan härledas till en enskild, ansvarig individ

“IPRED kommer vara tandlös eftersom det inte går att se vem som sitter bakom datorn […] är knappast ett argument för att inte försöka, eller för att på juridisk väg tala om att fildelning inte är tillåtet.”

Nej, men att lagen inte haft någon dämpande effekt ö.h.t. i något annat land där den implementerats är väl tillräckligt godtagbart för att avfärda lagstiftningen? Det är ju inte det enda av de grundläggande problemen med propositionen.

“Man fildelar för att det är det nya sättet att göra saker. Storbolagen har inte hängt med i tiden”

Här besvarar han ett av de argument som är väldigt relevant i varför det fildelas. Något man måste förstå innan man börjar besluta om fildelningen bör bekämpas.

Vad som argumenteras för med detta är alltså inte något slags rättfärdigande av illegal fildelning. Det är ett rent och skärt uppmärksammande varför dagens belöningsmetoder är utdaterade.

“Kontentan av ovanstående är att i princip alla argument som kommer från fildelarlägret går att skjuta ner, och det är frapperande att det blir en så politisk röstvinnarsoppa av diskussionen.”

Jag medger att en del av argumenten som Michael tog upp är svaga i någon slags försvarande av illegal fildelning. Det är dock just för att det är inte vad de ämnar försvara. Det som försvaras är samhällets utveckling av bl.a. kulturkonsumtion och informationsbehandling. Precis som på tiden då kassettbandspelaren dödade musikindustrin, eller när videobandspelaren dödade filmbranschen.


Update: Stim-registrerade artister (typ alla idag) har ej rätt att bestämma över sina egna verks spridning pga avtal om mekaniska rättigheter med n©b. n©b kräver att upphovsmannen trycker en text motsvarande “ALLA RÄTTIGHETER RESERVERAS/ALL RIGHTS RESERVED” på den fysiska produkten, vilket problematiserar t.ex. CC-licenser.

För digital distribution gäller även där en massa galna avtalsregler som begränsar egen distribution. Notera att samtliga produktioner av en “Stimad” artist faller under medlemskapets avtal.

Att gå med i STIM medför automatiskt medlemskap i NCB. Michael Broquists önskan att artister ska få bestämma över sina verk kan endast gälla fristående artister som inte företräds av Stim och de aktuella lobby-organisationerna. Således förespråkar Michael Broquist, om han inte svamlar, att artister bör lämna Stim. (det är en bra sak, men ett alternativt, friare Stim får gärna dyka upp!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *